Sidor

lördagen den 8:e januari 2011

Meningen Med Livet


Ibland blir man sådär förvånat påminnd om hur olika människor tänker (även om det inte sällan kan vara en bra sak).

Bloggaren Underbaraclara skrev för någon dag sedan ett inlägg om att sluta vara "duktig" och istället lära sig prioritera sina ansträngningar. Hon skrev som exempel att det räcker att nöja sig med MVG på proven, man måste inte ha som mål att ha alla rätt. Man måste inte sträva efter både att vara A-student och ha och ett perfekt välstädat hem osvosv.. Att satsa smart på få områden istället för att försöka vara duktig i allt gör det lättare att lyckas med något, menar hon.

Helt inne på rätt spår tycker förståss jag, även om det känns lite som att minska pressen från 100% till 90%. Har folk ens så höga krav på sig själv, tänker jag förvånat?

Men..ännu mer förvånad blir jag när hon sedan direkt får mothugg från ett par andra skribenter som tycker att man VISST måste satsa 100%, pressa på och vara ambitiös i allt om man ska bli bäst och nå framgång.

Och så tjaffsas det fram och tillbaka om "smarthet" eller "duktighet" är det effektivaste sättet att lyckas och bli framgångsrik.

Hallå?

Ursäkta?

Vänta lite nu va...?

Har vi inte hoppat över ett steg här? Vore det inte lyckat att först stanna upp och fråga sig VARFÖR man över huvud taget vill bli framgångsrik. Vad är poängen med det? Och varför förutsätter ni att andra önskar bli det?

Jag har aldrig haft någon sådan strävan och känner inte igen mig i den här verklighetsbeskrivningen över huvud taget. Jag hade höga betyg i de flesta ämnen i skolan, åtminstone de som intresserade mig någorlunda. Men det lämnar jag helt till gener och social bakgrund, jag har aldrig medvetet strävat efter det. Att försöka få alla rätt på ett prov, den tanken har aldrig ens fallit mig in. Jag är en pragmatisk själ och slutade bry mig om slutbetyget i samma stund som jag gjorde högskoleprovet och insåg att jag hade goda poäng nog att komma in på det jag ville söka. Impa på lärare eller klå kurskamrater? I don't think so. Att duga i omgivningens ögon har aldrig varit en big deal för mig...de får väl själva ta ansvar för sina ögon tänker jag.


Någon särskild ambition att bli framgångsrik på något speciellt område har jag heller aldrig haft, mitt livsmål är snarare en strävan efter lycka, och kanske i någon mån en önskan att göra gott för andra.
 
Tur är det väl för världen att det också finns människor med lite högre ambitioner än jag. Med en värld befolkad av sådana som mig skulle inte mycket bli uppfunnet.

Men jag kan inte låta bli att undra om alla dessa duktighetssträvande, framgångsjagande, hårdpressande människor och deras följe av ungdomar med strävan att "bli Kändis, men jag vet inte riktigt i vad" verkligen har framgång som mål och ser det som ett självändamål att bli framgångsrik?? Eller kanske är det så att de missuppfattat det litegrann? Tror de kanske också att framgång kommer göra dem lyckliga?

I skriven text är det ju förvillande lika: "att vara lyckad" och "att vara lycklig". Men det är inte samma sak.

Jag måste göra er besvikna här... Det finns helt enkelt ingen direkt koppling mellan framgång och lycka, eller "upplevd livskvalitet" som man i lyckoforskningen ofta kallar det. Inte ens om den medför extrem rikedom. Över huvud taget är det ganska få av de saker vi inbillar oss skulle göra oss lyckliga/olyckliga i någon vidare mening, som faktiskt har en reell påverkan på det. Sjukdom och funktionshinder är klassiska teman som folk tror skulle göra dem olyckliga, medan kändisskap och rikedom kopplas till lycka av de flesta. I verkligheten har ingen forskning kunnat peka ut någon av dessa teman som särskilt viktiga. När själva yran kring respektive händelse lagt sig har till exempel amputerade  och lottovinnare samma upplevda livskvalitet.

Jag gillar över huvud taget inte det sätt som Duktighet, Smarthet och Ambition i denna diskussion oreflekterat används som begrepp med alltid inneboende positiva egenskaper. Jag tror inte alltid de är positiva vare sig för individen eller dess omgivning. Det finns duktiga människor som är djupt olyckliga, smarta människor som misshandlar sina fuar och ambitiösa forskare som utvecklar personminor.


Själv har jag förmånen att få arbeta med människor som har olika typer av utvecklingsmässiga, ofta intellektuellt hämmande funktionshinder. Jag har därigenom på nära håll bevittnat att man varken måste vara smart, ha ett framgångsrikt arbete eller ens kunna torka sig själv i ändan för att besitta förmågan att vara en till fullo lycklig människa och ha ett underbart liv. Är inte det "good enough"?

Jag vet inte vad meningen med livet är... men jag tror inte att det stavas "framgång".
Åtminstone inte i den form vi oftast föreställer oss den.

11 kommentarer:

  1. Bra skrivet!
    Jag läste också det inlägget hos UnderbaraClara med kommentarstråden hade hunnit bli för lång och nå en nivå jag inte orkade kommentera i.

    SvaraRadera
  2. Snacka om att folk blandar ihop saker..

    Jag tycker jag är framgångsrik som lever det liv jag vill, på landet med hästarna som oavlönad hemmafru. Jag har varit framgångsrik tidigare också, med egen butik och partajande med kändisar men jag föredrar det här tillbakadragna livet. Det har kvalitet!

    De där strävande människorna som blandar ihop begreppen är ofta sådana som aldrig blir nöjda. De stannar aldrig upp och njuter av nuet. Jag tycker det är framgångsrikt att kunna uppskatta en vacker soluppgång, en blommas doft, ett gott vin och det som gör just mig framgångsrik är att jag jobbar hårt för att sedan luta mig tillbaka och se på det jag åstadkommit. Då doftar blomman ännu ljuvare.

    Men det är bara min syn på framgång.
    Det finns nog de som tycker jag är en riktig looser ("hemmafru", ja det var minsann ett fint ord för "arbetslös", och liknande).

    SvaraRadera
  3. Lycka är att kunna göra det man tycker är kul, vistas med människor man älskar och bli uppskattad för det man är och inte det man har.

    Att leva upp till andras förväntingar gör mig inte lycklig, bara stressad och missnöjd med mig själv.

    Lycka är om du kommer till mitt kalas i min blogg idag...*ler*
    kram elle

    SvaraRadera
  4. Oj, nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, men jag vet att jag är snart 60 /några år kvar/ och jag har precis lärt mig att man kan vara nån utan att vara nåt. Alltså, jag är en person istället för någon som har ett yrke. Blir frustrerad när det är så viktigt att man är nåt yrke. Tänk om nån kom till typ Postkodmiljonären och får sitta i heta stolen. Där säger man då att man varit arbetslös eller sjukskriven eller sjukpensionär de senaste åren och ska använda vinsten till skuldsanering.
    Det vore allt nåt det. Sanningen är väl att ovanstående person inte har råd att köpa tre-fyra lotter även om det mesta... hm hm hm går till välgörande ändamål.
    Finns det nån som är lycklig jämt? Om man inte är olycklig ibland, hur vet man då vad lycka är?
    Djupa saker, tack för mig... nu ska jag snart se Det goda livet, och då mår jag bra. Good enough för mig idag.

    SvaraRadera
  5. Heja dej. Det är så sorgligt att vi människor alltid måste jämföra oss med varandra. I den jämförelsen ligger ju naturligt att vi blir sämre än andra, eftersom en enda människa inte kan vara summan av alla andras lycka.
    jag är gift med en fantastisk man, han har alltid varit en "lyckligare" människa än jag ( självklart min subjektiva uppfattning, men ..ja du fattar) trots att han har ett medfött handikapp som nu gjort honom rullstolsburen sedan 10 år. Han har levt med fysisk smärta hela sitt liv. När vi fick våra barn visste vi att det var 50% risk att de skulle ärva sjukdomen. Den är alltså inte livshotande på något sätt, men ger, förutom smärta och stelhet, ett något annorlunda utseende och ibland kortvuxenhet. Läkare, bekanta och till och med familj avrådde oss ofta. Vi fick sex barn och två av dem har fått sjukdomen. De har ont och använder rullstol ibland. Men är de olyckligare eller har sämre livskvalitet än sina 4 "friska" syskon? Inte.
    Det är dags att vi försöker ta oss ur det här hetsandet efter falsk framgång och ytlig lycka. Det är förstås inte så lätt. Rätt som det är står man där framför en fransk gjutjärnsgryta och tror att man skulle vara en bättre människa om man bara hade den på spisen. ..

    SvaraRadera
  6. Nu har jag läst igenom ditt inlägg lite mera noggrant och visst har du rätt. Lycka är de små tingen och det är en väldigt personlig känsla.

    Att sätta upp en skala eller en norm för vad lycka är, det är nog svårt. Kan tycka att om man i andras ögon är en lyckad person så verkar det fattigt. Eftersom de kriterierna på lycka som många har, ter sig mycket främmande för mig.

    Jag jobbar också inom omsorgen, dels med missbruksproblematik och nu även med psykiska funktionshinder. Den tjej jag jobbar med idag lider av det mesta, alla bokstavskombinationer, Asperger, lättare utvecklingstörnig, postraumatisk stress, hyperaktivitet med mera med mera. Listan är lång. 17 behandlingshem har hon genomlidit. Men även hon har sina lyckliga stunder : )De baserar sig inte på att vara bäst utan handlar om att klara av de enkla tingen i vardagen, sätta på kaffe, gå och handla etc.

    Såna små saker som faktiskt också gör mig lycklig när jag tänker efter : )

    SvaraRadera
  7. Åh, vad jag tycker om det du skriver! Om du inte är det, borde du bli krönikör!! Håller med dig till fullo om allt, trots att jag för ofta lider av duktigaflickan-syndromet.

    Men, Tove, om det är något särskilt du skulle vilja ha i min frölista, går det bra att önska. Blir det något över skickar jag det gärna till dig. Du kanske kan dela med dig av fröer till mig ett annat år?

    Ha det fint,
    Charlotta

    SvaraRadera
  8. Förstår inte heller hur folk orkar vara så himla duktiga...fast ännu mer tröttande är präktiga människor....vill bara skrika spänn av och slappna av lite. Njut lite mer och framförallt..se till att ha tid för era BARN.
    Det är väl egengtligen det enda man behöver vara duktig på..
    Camilla

    SvaraRadera
  9. Sanningens ord har skrivits här redan, men jag känner att jag också vill vara lite delaktig i diskussionen. :)

    Som 80-talist har man i skolan, i samhället och via media (och andra "instanser" som man traditionellt ska beskylla :) ) uppmanat mig och andra unga att sträva framåt och satsa för att få ett bra och lyckligt liv. Inget ont i detta egentligen. Man ska stötta och pusha unga och påvisa alla möjligheter som finns till buds. Baksidan av myntet blir istället att många blir individualister med endast egen vinning för ögonen. Det viktiga blir att bli framgångsrik och få bra lön. De som väljer att bilda familj tidigt eller som inte väljer att studera på högskola anses automatiskt som "sämre". Pressen att utbilda sig, se sig om i världen o.s.v. är stor. Det är fint att vi har alla dessa möjligheter, men när möjligheterna börjar kännas som tvång har det gått väl långt.

    Jag vet inte om detta fenomen är något speciellt för oss 80-talister, men jag ser det hela tiden runt mig - Att vara värd någonting bättre. Det kan gälla vad som helst. Man är värd bättre bostad, bättre jobb, bättre lön, bättre kompisar och framförallt bättre partner. Om man inte genast vid minsta lilla problem separerar och skaffar sig en ny partner omgående så är man tydligen bara dum. Man får liksom aldrig vara nöjd. Att nöja sig med något verkar inte vara okej. Man måste hela tiden söka efter något bättre. Och min spontana tanke är - Vem är du och jag att avgöra värdet på en annan människa och vad ger oss rätten att säga att någon annan skulle vara bättre? Vad hände med lika värde?

    Flummiga tankar och formuleringar allt för sent sista semesterdagen... :)

    SvaraRadera
  10. Montesquieu, han med klimatläran, som levde åren 1689-1755, sa väldigt klokt att: "Ville vi bli lyckliga, vore det lätt ordnat. MEN vi vill bli lyckligare än andra, vilket är svårare, eftersom vi tror dem vara lyckligare än de är."

    EVENTUELLT förändrar man inställning till livets mening och till karriärhetsen med åren.

    http://mittuniversum.wordpress.com/2008/12/11/sa-det-kan-bli/

    SvaraRadera
  11. Mycket kloka tankar på detta... Vi läste en del "lyckoforskning" inom handikappvetenskapen (alla som arbetar inom vård/omsorg/spec.pedagogik behöver ju först plockas ner från de höga hästar det innebär att tro att människor med god hälsa är lyckligare än sjuka och handikappade). Det gav verkligen perspektiv på saker och ting.
    Att gå ner i vikt, tjäna skitmycket pengar eller bli känd är bra exempel på saker som många strävar efter men som i de flesta fall inte har någon som helst positiv påverkan på vårt välmående...ändå kämpar folk sig fördärvade just i strävan efter dessa saker. Att kunna njuta av de små stunderna i livet (tex. vackra solupgången som vildhäst skrev), att ha positiva sociala relationer, känna att man uträttar något (behöver ej nödvändigtvis vara lönearbete)och att inte jämföra sig med andra om har det bättre är sådant som generellt ger mer "upplevd livkvalitet". Men jag inser att jag talar till de redan frälsta här... ni har ju redan fattat galoppen.

    SvaraRadera