Sidor

fredagen den 11:e maj 2012

Att koka en groda! (förskoledebatten, Eva Rusz)



Vet ni hur man gör för att koka en groda?

Man får inte koka upp vattnet först och försöka lägga i den. Då protesterar den och skuttar ut direkt.

Om man däremot stoppar grodan i en kastrull med kallvatten och sakta höjer temperaturen. Då kommer grodan gradvis vänja sig och till slut är den kokt, utan att någonsin ha förstått vad som hände den.

Det här är precis vad som håller på att hända med svensk förskola, och när det gäller de allra minsta barnen har vi enligt min mening nått kokpunkten för länge sedan.

På 80-talet hade vi i Sverige en genomsnittlig gruppstorlek på 13 barn i förskolan. ca 10 i småbarnsgrupp och 15 för de större. Med samma personaltäthet som idag, ca 3 pedagoger per grupp.

Den gruppstorleken grundade sig på Socialstyrelsens råd: max 10 barn i en småbarnsgrupp, som bygger på etablerad kunskap och erfarenhet om små barns psykiska utveckling. Liknande råd och regelverk råder för övrigt i bland annat Storbritannien och USA, utfärdade av motsvarande myndigheter. Det är alltås inte kontroversiellt att hävda att tre ettåringar är ungefär vad en vuxen pedagog förmår hantera om de små barnen ska få vad de behöver.

Eva Rusz skriver i en uppmärksammad debattartikel att barn under två riskerar att fara illa i förskolan. Hennes uttalanden är visserligen lite tillspetsade, men i grunden säger hon inget annat än vad Socialstyrelsen och dess internationella motsvarigheter redan slagit fast.

Små barn behöver en vuxen relation att hänga upp sig vid. Barn under två är visserligen sociala varelser, nyfikna på andra barn och på att upptäcka världen. Men de behöver göra det i sin egen takt, i allt vidare cirklar utifrån sin fasta punkt: den vuxne. Ettåringen behöver en vuxen att cirkla kring, spegla sig i, docka vid för att hämta närhet och ny energi. Barnet vänder sig till den vuxne för att få bekräftelse, skapa sammanhang, för att avläsa reaktionerna på både sitt eget och andras beteende. Det hjälper det lilla barnet att förstå sin omvärld och utveckla sitt samspel med andra.

Jag tror inte att den vuxna personen alltid givet måste vara en förälder. Jag tror att barn kan ha flera trygga anknytningspersoner och att en pedagog mycket väl skulle kunna representera en sådan person för det lilla barnet om föräldern av någon välmotiverad anledning inte kan finnas tillhands dagligen.

Men en sådan vuxennärvaro kräver helt andra resurser än vad en genomsnittlig svensk förskola har att tillgå idag. Vi som växte upp på 80-talet vill gärna tro att förskolan är idag vad den var under vår småbarnstid. Både våra egna erfarenheter och merparten av den mer positiva pedagogiska forskningen om små barns vardag i förskolan baseras på detta. Vi har blivit så skickligt uppkokade att vi inte ens klarar av att inse, än mindre att tillstå, att våra barn förvaras i en helt annan temperatur än vi gjorde.

I svensk förskola idag är den genomsnittliga gruppstorleken ca 18 barn, runt 15 på småbarnsavdelningarna och 20 för de äldre. Det innebär förutom en femtioprocentig ökning av det reella antalet personer, också ett mer än fördubblat antal möjliga kamrat/konfliktrelationer i gruppen då detta ökar flerfallt ju fler man blir i en grupp. Bemanningen har däremot inte ökat alls samtidigt som många nya arbetsuppgifter med adminsitration, dokumentation, beställningsansvar mm. tillkommit. Öppettiderna har därutöver utökats på de flesta håll och när tre heltidstjänster (vilket minus barnfri planeringstid ger ca 7 h i barngruppen) ska fördelas över 12 timmars öppettider kan den listge lätt räkna ut hur många timmar det verkligen kommer att vara tre personal på plats i gruppen.

Jag arbetar sedan några år tillbaka i förskolemiljö och är beklämd över mycket av det jag sett när det gäller framför allt de allra minsta barnens situation. Jag ser små barn som söker vuxnas uppmärksamhet men ständigt avvisas i brist på tid. Jag ser pedagoger som rusar runt och försöker lösa de värsta konfilterna samtidigt som det aktiva samspelet med varje barn blir oerhört litet i omfång. Miljön i förskolan är tuff för alla barn idag men det är också extremt stor skillnad på en ettårings behov, en treårings behov och en femårings behov. Dessa olika åldergruppers kapacitet att förhålla sig till förskolans krav -och inte minst behovet av vuxentid - kan inte ens jämföras. En dag ensam med fem femåringar skulle åtminstone inte jag ha problem med att klara av eller fylla med meningsfullt innehåll. Men jag skulle aldrig kunna räcka till för fem stycken ettåringar.

Hur ska man då tänka som förälder? Är man en dålig förälder om man sätter sina barn på förskola före två års ålder? Jag kan faktiskt varken svara ja eller nej på det.

Ett centralt tema för mig inom föräldraskap, men även i de flesta andra opmråden är att göra så gott man kan. Det är också ett riktmärke jag utgår från när jag fostrar mina egna (och andras) barn. Inte minst en viktig ugångspunkt när man som jag arbetar med funktionsnedsättningar. Det är att man gör så gott man kan som räknas, inte vad man faktiskt uppnår.

Min äldste son, nu snart 12, började på förskola redan vid ett års ålder. Vi föräldrar var båda studenter med begränsad ekonomi och kurser som började när de började. Då var detta vad vi hade att välja och vi valde det. Det är inte ett val jag skämms för eller ångrar, även om jag inte trodde varken då eller nu att det var det bästa ur hans perspektiv eller att han personligen drog någon nytta av det. Jag är trygg i att vi gjorde så gott vi kunde och det är faktiskt good enough.

Idag när jag har en mer genomsnittlig livssituation med trygga arbetsvilkor och två inkomster skulle samma val INTE vara good enough. Det enda jag -i likhet med majoriteten av sveriges befolkning .- behöver uppoffra för en något förälängd föräldraledighet är en liten smula av den överkonsumtion som vi allihop i alla fall inte borde ägna oss åt. Priset är faktiskt inte högre än så.

Men, borde vi då inte istället kämpa för att alla ettåringar ska ha rätt till barnomsorg av god kvalitet? Nej, det tycker jag inte alls vi borde göra.

En så resurstät förskoleverksamhet som krävs för att fylla de allra minsta barnens behov är dyr, och därmed inte samhällsekonomiskt lönsam (redan med dagens hårdbantade resurser kostar en förskoleplats bortåt 100 000 per år att dra runt). Så ska vi ha råd att finansiera den för de som behöver så kanske alla vi som inte behöver får sluta se tidig förskolestart som en given norm. Det kan väl ändå inte vara ett självändamål att ettåringar ska vara i förskola?

Vi borde kämpa för att alla ettåringar som behöver ska ha rätt till barnomsorg av god kvalitet. I övrigt ser jag det som mer prioirterat att kämpa för ett samhälle där tid är viktigare än pengar och där barn prioriteras framför konsumtion. Vi har redan en så generös föräldraförsäkring att de allra flesta kan vara hemma i två år utan några större problem om bara viljan finns. Den privligierade medelklassen vill gärna ta "de som inte har möjlighet att välja" som gisslan för att försvara sig och tysta kritiken när den här typen av debatter blossar upp. Men på vilket sätt är de ett alibi för alla de som har?

Och vad man nu än väljer att kämpa för politiskt tar det aldrig ifrån en ansvaret för de val man gör för sin egen familj och sina egna barn. När vi väljer åt dem är det trots allt den förskola vi har idag som är det reella alternativet, inte den förskola vi anser borde vara.

Själv kommer jag inte sitta kvar i grytan och låta mig kokas sönder medan jag demonstrerar för att någon ska stänga av plattan!.





19 kommentarer:

  1. Otroligt bra åsikter och mycket väl uttryckt!

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt bra inlägg! Och ja, det är förbannat synd att så många prioriterar köksrenovering framför tid med barnen. Lämna förskolan till dem som verkligen behöver den!

    SvaraRadera
  3. Det som gör mig så arg när det kommer till debatter om förskolan är att det sällan eller aldrig tas upp att man faktiskt KAN välja att vara hemma med sina barn. Jag såg en debatt på TV igår och kunde inte somna förrän runt ett på natten för jag var så uppriktigt f-bannad! Där sitter man och pratar om hur föräldrar inte är lämpade att hantera konflikter och liknande eftersom de inte har någon pedagogisk utbildning? Möjligheten att föräldrar kan välja att vara hemma med sina små tas inte ens upp... Sedan när började vi föda barn åt samhället? Jag har skaffat MIG en familj inte gått och ruvat på bebis 4x9 månader för att någon annan "bättre lämpad" med "utbildning" ska ta hand om dem. Gång efter gång får jag försvara mitt beslut att barnen inte ska gå på förskola, medan det är norm att dumpa ettåringar på dagis för att ha råd med alla onödiga prylar. Herre guuud, vi lever i stort på en lön och ingen av oss är högavlönade. Kan vi fixa det så kan de flesta göra det. Åh, nu blev jag sådär arg igen... ;)Att ta hem killarna från förskolan var det bästa jag har gjort i mitt liv och det enda jag sörjer är att jag inte hade vett nog att stå på mig när Matilda var liten...

    Javisst, nu till din fråga... jooo, vi har tänkt flytta. Vi vill ha en gård där vi kan ha djur (någon ko, får, grisar, höns och inte att förglömma häst) och leva ett ännu lite enklare liv där vi i stort kommer att vara självförsörjande på både grönsaker, kött och mjölk. Vi har hittat en gård som passar oss perfekt så nu är det bara den lilla haken att vi måste sälja vårt hus kvar innan vi kommer vidare. Håll både tummar och tår att vi får huset sålt snabbare än kvickt är du snäll. ;)

    Ruva på duktigt nu!

    / Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. HEJA! Jag håller sååå med!

      Radera
  4. Är det inte fantastiskt att många fortfarande envisas med att "trycka ner grodorna i det kokande vattnet" i hopp om att de ska vänja sig, trots starka reaktioner från " grodorna" själva?

    SvaraRadera
  5. Jättebra skrivet, du satte ord på mina tankar! Det är precis som om folk idag inte tror att de har något val... fast vi (i detta land) är ju i själva verket väldigt priviligerade och har faktiskt möjlighet att välja hur vi vill leva våra liv!
    Igen: bra skrivet.
    Sofia

    SvaraRadera
  6. Sant så snat! Alla politiker borde läsa ditt inlägg! Jag har inte jobbat länge på förskola, men jag känner redan att detta är inte för mig, just p.g.a. att man inte räcker till. Det är inget nöje att varje dag åka från jobbet och känna "Näe, det gick inge bra idag heller" då man inte räcker till. Den ekonomiska frågan har jag tänkt på också och kommit till samma som du, att dagvården blir onödigt dyr i slutändan. Men det värsta tycker jag är alla dessa föräldrar som inte kan eller orkar ta hand om sina barn. De umgås så lite tid med sina barn så att de knappt känner dem och de har knappt något socialt skyddsnät heller som kan hjälpa dem och ge råd i "uppfostringsfrågor" (fult ord...). Då föräldrar har barn på förskolan, trots att de själva är hemma och har ledig dag p.g.a. att de inte orkar ha sina barn hemma då barnen är för jobbiga, ja då blir man ledsen. Vem ska hinna älska dessa barn?!

    SvaraRadera
  7. Långt inlägg men såå BRA!!! Heja dej! Tänk om fler va som du! Kram på dej. Diggar dig skarpt!
    /Anna

    SvaraRadera
  8. Otroligt välformulerat och mitt-i-prick på vad det verkligen rör sig om. Jag kan inte vara mer enig om att det är dags för oss föräldrar att tänka själva och inte bara förnöjt lunka med i "6-8 brödskivor om dan.direktivet" fast vi egentligen vet att brödet både är både mögligt och torrt.
    Det gör mig lika ont varje gång jag hör att en ettåring ska lämnas in på förskola - både för att det stackars barnet ska behöva vistas i den miljön och för att dess stackars föräldrar dragits med i den allmänna lögnen om att "det är bäst för barnet". Hu!

    SvaraRadera
  9. Väl rutet, det behövs verkligen röster som dina i detta förskoleälskande samhälle med föräldrar som konsumerar varor istället för att ta sig tid för sina barn.

    SvaraRadera
  10. http://www.lyckobacken.se/2012/05/inga-barn-i-forskolan-fore-tva-ars-alder/

    SvaraRadera
  11. Jag får hålla med ovanstående. Mycket mer kan jag inte säga ;-)

    SvaraRadera
  12. Hej! Kom in här när jag googlade på Eva Rusz och förskola. Kul att läsa det du skriver. Känner precis samma sak!

    SvaraRadera
  13. Bra skrivet Tove!
    Har själv barn som var små på 80-talet / tidigt 90-tal och är nu mormor till en tös som börjat på dagis = STOR skillnad!
    Tycker också det är skrämmande att många reagerade mera på att det Eva Rusz skrev var jobbigt att läsa (gav / kunde ge skuldkänslor) än på fakta i hennes text. Är det sådana vi har blivit - "om något är jobbigt; blunda hårt och håll för öronen!"
    Ett bra blogginlägg om detta finns här:http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article14823216.ab
    Gunny Bogren

    SvaraRadera
  14. Du är så klok! Jag blir glad att någon vågar säga hur det är! Jag slutade som förskollärare, var hemma i 6 år när jag fick egna barn, började jobba som gymnasielärare på Barn-och fritidsprogrammet där ungdomarna skulle bli barnskötare. Det var underbart med ungdomarna, men skolan... och förskolorna... jag refererade till din grodhistoria när jag sa upp mig i våras, jag vill inte heller kokas. Jag hoppade ur grytan och nu är jag hemma och tar hand om våra tonåringar och skriver och är fattig men mår bra! :)

    SvaraRadera
  15. Men oj vad sant.
    Sedan kan man fundera över varför det är så viktigt med pedagoger på förskolan, när man knappt ens hinner med att ta rätt på de mest akuta konflikterna mellan barnen?
    Jag är uppvuxen med en mor som var dagmamma, men har även insyn i flera olika förskolor. Jag är fast övertygad om att det är dagmamma som gäller när mina framtida barn inte skall vara hemma med mig eller sin far längre!

    SvaraRadera
  16. Mor Grön, du är min idol!

    SvaraRadera
  17. Nyss hittat till den här bloggen men oj vad jag är fast! ÄNTLIGEN fler likasinnade både gällande konsumtion och barn.

    Stort tack för dina kloka ord!

    Anna

    SvaraRadera