Sidor

tisdagen den 31:e juli 2012

Ärtan Pärtan!


Årets ärtskörd blev nästan två fulla korgar. Dryga 3 kilo i skalad rensad vikt.
Spenat eller någon slags asiatiska bladgrönsaker ska få bo i ärtbädden istället. 
Min egen ärta visar inga tecken på att vilja lämna baljan så det får bli att sysselsätta sig lite till.

måndagen den 30:e juli 2012

Övning pågår!


Det är en stor sak att bli Storebror när man varit Lillbrorsa hela sitt liv!

Övning pågår just nu för fullt med hjälp av mjuk(o)djuret "Pappa Nalle".
Att byta blöja på en så bredstjärtad björn är minsann inte det lättaste, men han ligger åtminstone stilla!


Nallen har även fått åka bilbarnstol (ärligt talat...det där behövde jag nog träna lite på också), iklädas babykläder och blivit nerbäddad i barnvagnen!

Nu kan du komma Bebis! Nu är vi redo!

söndagen den 29:e juli 2012

Downshifting för Dummies!



Downshifting...det är ett intresant begrepp tycker jag. Om man slår upp ordet på nätet så definieras "downshifting" som när en människa hoppar av ekorrhjulet med karriärhets och jakt efter det materiella för att minska sin stress och få bättre balans mellan arbete och fritid.

Äh...skitsnack... Det räcker ju med att läsa vilket livsstilsreportage om downshifting som helst för att inse att det inte är så det fungerar. Downshifting är när en vit priviligierad medelklassperson, företrädesvis en MAN, först slösar bort större delen av sitt vuxna liv på att jaga status och försumma sin familj...för att sedan i ca femtioårsåldern vakna upp och inse missen, varpå han hoppas av sitt jobb som framgångsrik företagsledare och bygger ett präktigt lerhus i en ekoby på Österlen och börjar åka runt och hålla föredrag om Innre Frid mot betalning.   

Downshifting är jäkligt kreddigt. I alla fall om du är en man som säljer din Porsche och blir zen-buddhistmunk eller något liknande. Då är det status!

Att downshifta som kvinna är däremot lite svårare. Särskilt om du liksom inte sett till att felprioritera rejält redan från start. När jag sommarjobbade i vården som ung student lärde jag känna en mycket intelligent tjej som valt att arbeta vårdbiträde nattetid för att det arbetssättet optimerade hennes möjlighet att på fritiden utöva sin stora passion för hästar. Jag ifrågasatte om hon inte ville något mer med sitt liv. Hon tittade frågande på mig och sa att hon levde sin dröm, den cirklade bara inte just kring jobbet. Den kvinnan kommer du definitivt aldrig att få se i något glassigt livsstilsreportage om lyckade downshiftare.

En kvinna som väljer ett mindre krävande yrke för att få mer tid till sina hobbies, en småbarsmor som väljer att jobba halvtid för att få mer tid med familjen eller en mamma som plockar ut vårdnadsbidrag för att förälänga sin föräldraledighet... lägre än så på statusstegen hamnar man nog inte. När kvinnor gör livsval som prioriterar tid och familj framför karriär och konsumtion är det bara jäkligt bakåtsträvande.

Den kreddige Downshiftaren är en man...en rätt så korkad man som tar en drös år på sig att inse värdet av de livsval som många kvinnor gör på ren intuition (eller om vi socialiseras in i lite bättre värden som en del av vår inlärda könsidentitet vad vet jag).  Om vi kvinnor lärde oss att bli lite mer som han då skulle vi också kunna vara sådär lyckade! Och jämställda, inte minst!

Kanke borde jag alltså stryka ett T ur mitt förnamn och odla en rad skäggstubb, försumma mina ungar ett par år medans jag gör succe i affärsvärlden och SEDAN komma tillbaka till precis det liv jag väljer att leva idag? Då skulle jag kanske till och med hamna i tidningen?

Kompisar från förr!


Vintagegrejjer i all ära...men som allra larvigast blir man ändå av de där grejjerna som man minns, diffust och sudigt men ändå så innerligt, från sin egen barndom.

Jag minns fortfarande känslan av att trycka på den där mjuka plastbubblan så pinglan gick i topp och plingade till. Oslagbart!

Tänk att en gulnad aktivitetstavla från 80-talet för 10 spänn på loppis kan få igång ens sinnen så. Vill inte babyn ha den tänker jag leka med den själv!

Tre Systrar och fyra hönor!



Jag gillar att prova olika fiffiga samplanteringar, bland annat för att minska angrepp av sjukdomar och ohyra (tex. morötter och lök) eller för att maximera utrymmet (tex. fänkål mellan stjälksellerin, de första blir klara innan de andra breer ut sig).

I år har jag planterat den klassiska kombinationen "de tre systrarna": majs, bönor och pumpa/squash i bortre halvan av vårt runda potatisland.

Tanken är att bönorna ska få klätterstöd av majsen, samtidigt som squashen utnyttjar ytan runtom och samtidigt  hjälper till att minska avdunstningen från marken genom att täcka med sina stora blad.  

Systrarna har växt bra trots lite dåliga förutsättningar. Men jag grämer mig över att jag inte satte fler plantor för det hade gått att så ännu tätare (åh andra sidan vad är oddsen att vi hinner äta skörden från 9 sorters pumpa/squash?).

Tre systrar och en katt!

Så här ser det ut från ovan, en runt cirkel med hälften potatis och hälften "tre systrar"


Vi har potatislandet i en annan del av trädgården än växthuset och pallkragelanden. Potatis kan lätt smitta tomater med bladmögel och ska inte bo nära. För att det ska bli lite dekorativt har potatislandet fått bli runt och jag blandar sorter som ger vita och blå blommor. Mitt intresse för prydandsväxter är ganska tamt så trädgårdslanden får vara våra rabatter. Några jätteskördar av potatis får vi tyvärr inte i vår tunga lerjord men med idogt uppblandande vart år med kompost och stallströ tar det väl sig såsmåningom. Tills vidare är det ett trevligt tillhåll för alla djur. De älskar att smyga runt i det här grönsakslandet. Det blir lite som en djungel för dem. Inte klagar de på potatisskörden heller, de äter hellre (ALLA VÅRA) röda vinbär och penséknoppar!


Sandbadande hönor mellan potatisraderna

lördagen den 28:e juli 2012

Snålsommar!


"Semester" gick en gång i tiden ut på att vara Ledig Från Jobbet så att man skulle uppbåda ny energi till ännu ett nytt arbetsår.

Idag tycks Semestern (tillsammans med julen) representera en högtid vilken i huvudsak går ut på att tömma alla sina penningreserver till sista droppen, så att man skapar ny motivation för att återigen masa sig in i ekorrhjulet.

Vi väljer som vanligt att avstå. Ledighet, avkoppling och upplevelser avstår vi inte, men några påkostade charterresor blir det som vanligt inte för vår familj. Efter vår tidiga sommarvecka på västkusten, subventionerad av sambons jobb, har vi istället njutit av min favoritsemester: Hemestern!

Vi gör badutflykter till sjön, går på barnteater eller museum, bakar genomekologiska småkakor som vi sedan förgör med lager av e-späckade strössel,  plockar blåbär i skogen, grillar, tältar i trädgården, äter jordgubbar direkt ur landen och letar borttappade kycklingar.


Sommarens höjdpunkt har ändå varit "vattenrutchbanan".. en ca 5 meter lång sträcka byggplast fastnitad i slänten där barnen utrustade med grönsåpa och vattenslang glider förbi som speedade gråsälar.

Med tre (snart 4) barn som för länge sedan passerat "Happy Meal" och "Fri Entre"-åldern gäller det också att lära sig utnyttja alla tänkbara erbjudanden för de utflykter man ändå gör. Vi har utvecklats till någon typ av kupong-fetichister med åren. I sommar har jag och sambo unnat oss en utekväll på tu man hand med 2-för-1 tapastallrikkupong, vi har bowlat med familjen för mina friskvårdscheckar från jobbet, varit på ultrabillig Kolmårdenutlykt genom ett erbjudande på sambons arbete och gått på bio med presentkort som vi fått genom diverse reklamerbjudanden eller prova-på-prenumerationer.



I veckan besökte vi en av Norges största nöjesparker utanför Oslo, med både karuseller och badland...och fritt inträde för alla svenskar med Coop MedMera-kort! Det representerar nästan 2500 kronor för vår familj och gör resan, bara några mil längre än till Göteborg för vår del, väl värd. För att hinna med lite museer och stadsvandring bokade vi ett hotellrum till hyffsat pris med stamgästerbjudande (också det en förmån genom sambons arbete) och for till Oslo utrustade med alla semestersnålisars hemliga vapen: Kylväskan! På två dagar lyckades vi klara oss utan att köpa ett enda mål mat inom Norges gränser. Till matsäckens fördel väger förståss också att man kan äta hemlagad/hemodlad ekologisk mat istället för de sladdriga snabbmatsalternativ som brukar finnas att tillgå på resande fot. Men i ett land där glassen på nöjesfältet kostar 50 spänn per skalle får jag tillstå att det är nålnerverna som står för min drivkraft i det här fallet.

Visst känns det ibland som att det vore det skönt att släppa loss och bara "unna sig"...men sedan tänker jag att jag hellere unnar mig (och barnen) att faktiskt inte behöva vara fast i det där ekorrhjulet resten av året.

Nu blir det inga mer långväga utflykter Före Bebis men lediga, snåla och sommarglada kommer vi vara länge till.

söndagen den 22:e juli 2012

Jag boar igen!


Boinstinkten är i full spinn igen. Nu har jag bäddat bebbens "säng". JKättenödvändigt en månad i förväg! Faktiskt!

Spjälsäng får vänta lite, det blir för krångligt att lyfta i och ur på natten (jag räknar stenhårt med en inbiten nattätare nu igen). Den gamla liggvagnen, en emmaljunga från 1964, har lagom höjd och fin gung i chassit om man vill vagga lite. Men invid sänkanten ska den stå förståss, inte ensammen vid väggen. Lagom luktavstånd måste det va'.

Och se där, kors i taket, babyn har fått några nya saker... ett par ekologiska gosefiltar och dito flanelllakan. Nu är det bara 95% av denna ofödda människas totala ansamling ägodelar som är begagnade. Vilken lyxlirare!

fredagen den 20:e juli 2012

Tjocka Trädgårdsmästaren, drottning av Förortsdjungel


I år ser det ut som fan i köksträdgården rent ut sagt. Tjocka trädgårdsmästaren saknar helt flexiblitet i mittenpartiet. Som tur är odlar jag det mesta lite upphöjt men på marken samlas ogräs och gamla plastkrukor som jag inte idds böja mig för att ta upp.

I hinknivå: Sparrissallad, persilja, mangold ...I marknivå: Ogräs och skräp.

Det som prioriteras är att hålla undan sniglarna och ge vatten i växthuset men annars får det vara lite som det är. Auberginen har bladlöss och tomaterna är illa tjyvade. Ärtorna är taskigt uppbundna och hänger över lådkanterna. Jag orkar inte riktigt bry mig och det gör faktiskt inte växterna heller. De växer bra ändå. Galet bra till och med!

Broccolin tar sig fint..

..liksom sockerärtorna. I bakgrunden piplök, rödbetor och kåltält.

"Kom igen nu trädgårdsmästarn, vi växer i djungeln, tror du vi bryr osss om lite ogräs?"  säger tomaterna. De är inte så dumma som de ser ut än¨då.






Vad mycket man gör i vanliga fall som mest är för syns skull inser jag. Djungelträdgård går rätt bra det med. När orken tryter och kroppen strejkar odlar jag hellre fult och mycket än litet och pitoreskt.


Tack för hjälpen!

Tack för all input gällande bilen (och majrovorna också för den delen...nu äter vi dem i allt).

Råttbilen är nu officiellt SÅLD och att dela på en kärra har hittills gått ganska bra.

Jag håller begagnatspan efter en cykelkärra också!

torsdagen den 19:e juli 2012

I väntan på bebisrumpa!


Jag börjar bli bedrövligt otymplig nu, trött och lättretlig. Knappt en månad kvar nu! Som en överhormonell flodhäst med narkolepsi vaggar jag fram över ägorna och morrar.

Fixa med bebisgrejjer lättar upp lite. Här ska kokas rumpsalva av ringblommorna!

onsdagen den 11:e juli 2012

Lata Sommardagar!



...det ser vi inte röken av här i vart fall. Den här veckan har jag semester själv med en rastlös femåring. Pappsen jobbar den här veckan och storbrorsorna är bortresta.

Jäklar i min låda vad en femåring kan trycka in mycket på ett dygn!
Vi har spelat barnyatzy hundrafemtielva gånger, bakat, fikat och så bakat lite till... Gått på barnteater med Pettsson och Findus, varit på lekplatsen, gått på utebio, åkt Lilleputtetåg och kört trampbilar, klappat får och kossor, badat i sjön och så spelat barnyatzy lite till.

Ändå tycker femåringen ganska ofta att han ABSOLUT inte har nååååågonting att göra! Giv mig styrka! Jag skulle aldrig palla att vara ettbarnsförälder. Hellre fem-sex stycken än bara en. Barn är nog flockdjur tror jag.

måndagen den 9:e juli 2012

Nu är vi självförsörjande!


...på grönsaker alltså!

Den långsamma våren har satt spår i köksträdården, men sedan ungefär en vecka tillbaka är det nu ByeBye grönsaksdisken för i år. Nu har vi så mycket eget att vi klarar oss utan inköp för i år. Frukt och potäter behöver vi nog handla någon mer gång, det går åt så mycket av den varan här. Men annars står vi på egan ben nu, så länge vi anpassar oss efter säsong. Det ska bli spännande att se hur många månader vi klarar i år.


Det som finns färdigt av i landen just nu är
*Tomat
*Gurka
*Sallat
*Piplök
*Gulbeta
*Majrova
*Kålrabbi
*Fänkål
*Sockerärt
*Morot
*Jordgubbar
*Krusbär
*Rabarber
*Smultron
*...och snart körsbär!

Gurka och gulbeta som ska bli Tzatziki


Men mycket mer är på gång!
Fläder har vi också...en hög och jävlig sak. Vet inte hur Fru Tjockast-på-mitten ska komma åt att klättra upp däri bara?

fredagen den 6:e juli 2012

Odla först och tänka sedan!



Om människor som uttrycker sig lite obetänksamt brukar man säga att de "talar först och tänker sedan".

Själv är jag en sådan som "odlar först och tänker sedan".  Med tanke på min totala avsaknad av planering, eftertanke och strategi kan man vara rent förvånad att det kommer upp något alls i landen.

Men det gör det. Massor!

Och tja...även massor av sådant som jag inte har den blekaste aning om vad man ska använda till men som såg hemskt skojjigt ut på fröpåsen.

På plussidan är det ett bra sätt att vidga sina matlagningsvyer. Jag hade aldrig ätit bondbönor innan jag odlade det själv. Inte svartrot, tomatillo eller bärmålla heller (de två senaste kommer dock aldrig mer återkomma till min trädgård efter förra säsongen ty de visade sig smaka Apa!).

Nu står jag här i köket med min vän Majrovan och känner mig lätt handfallen. Kära vän, vad ska du vara bra för? Vad gör man av dig egentligen? Någon som är lite bekant med Majrovan och kan tala om vad den kan användas till? Jag har massor med majrova och inte en jävla aning!

torsdagen den 5:e juli 2012

Röda Hund och hans vänner!


För ett par år sedan loppisfyndade jag den här toksöta barnvagnsmobil med bedrövade hundar i grällfärgad plast. Den kostade bara 15 kronor och var trots åldern helt ny i sin förpackning, så jag högg den med baktanke att det kunde bli en trevlig present eller något.

När jag köpte den gröna vagnen i våras grämde jag mig över att ajg inte hade hundarna kvar. Jag var helt säker på att jag måste gett bort dem elelr sålt dem eller något. Men när sambon städade garaget för ett tag sedan dök hundarna till min srora glädje upp igen! Visst matchar de snyggt?


Vagnen är en Emmaljunga från mitten av 70-talet, ett traderafynd för runt 600 kronor. Liften har jag lånat av en kompis, lakanen och filten är nya och köpta på rea/outlet.

onsdagen den 4:e juli 2012

Allt det där man tror sig behöva!

Kanske är vi människor lite mindre civiliserade och kultiverade än vi tror? Trots all vår moderna förfining finns det instinkter som sitter djupt. Såsom den tidigare omskrivna instinkten att boa för ett nytt barn. Och instinkten att jaga rätt på fler och fler saker att släpa hem till grottan!

Vi strävar hela tiden efter att få mer och bättre saker i våra liv, trots att all forskning visar att den upplevda livsvkaliten (lyckonivån) inte stiger i takt med våra erövringar  - utan tvärtom ligger konstant, så fort vi nått över en grundläggande "överlevnadsgräns". Ändå vill vi ha mer. Och vi vill definitivt inte göra avkall på det vi redan har!

Inte jag heller!

När min äldste son föddes ägde vi ingen bil alls, och saknade det aldrig. Idag har vi två bilar, och upplever att vi behöver det.

En gång i tiden gjorde vi kanske det. När jag pendlade till jobb på annan ort, sambon reste i jobbet  och alla barnen var små och skulle skjutsas till skola och dagis (som desstom låg på helt olika håll). Ur den livssituationen är vårt dubbla bilägande sprunget, men med tiden har det väl liksom bara "parkerat" här.

När vi köpte en ny större bil i våras sålde vi det ena, åtminstone halvfräscha åbäket, men den andra - skruttbilen, blev kvar. "Den kostar ju inte så mycket att äga" intalade vi oss. "Så länge den inte börjar krångla får den bo kvar".

Nu har den börjat krångla. Däcken är slut, och en råtta har gnagt av flera sladdar inne i motorhuven så att ett elfel hindrar motorn att gå igångh ordentligt.

Mitt rationella jag skulle förståss ha sagt "jamen sedär, det var väl ändå väntat ...adjöss lilla bil". Mitt rationella jag hade kanske pekat på några centrala punkter i vår nuvarande livssituation:

*Att vi bor i ett villaområde dit det går lokalbuss
*Att barnen numera tar sig till (den mycket närbelägna) skolan aldeles på egen hand
*Att min och sambons nuvarande arbetsplats (vilken jag för min del för övrigt inte kommer behöva ta mig till de närmsta tre åren eller så) ligger på tre minuters promenadväg från varandra.
...och att det går att cykla dit om den andre ska ha bilen.

Mitt rationella jag skulle förståss ha lyft fram det orimliga i att en familj som vill downshifta och dra ut på föräldraledigheten inte fattar vilken stor onödig utgift en extra bil innebär, även om man inte har lån på någon av dem. Mitt rationella jag skulle ha garvat åt det sanslöst töntiga i att en person som anser sig vara "ekologiskt medveten" och som vägrar köpa importerade lågsäsongsgrönsaker pga de långa transporterna på allvar anser sig behöva två bilar. Jorden skulle tamjefan gå under igår om alla hade två bilar.

Men, mitt rationella jag lommade raskt undan och gömde sig under en gammal filt när detta bilhaveri inträffade. Kvar står en desperat, bortskämd och lätt panikslagen småbarnsmorsa och ropar "Jag behööööver ju en bil...hur 17 ska jag klara mig nu då?".

Alla argument ni kan komma på att övertyga henne med mottages tacksamt.

Egen potät är guld värd!


För att vara det sämsta odlingsåret i mannaminne går det ändå inte så pjåkigt! 

Igår gjorde jag middag på säsongens första färskpotatis (barnens favorit: raggmunk). Som tillbehör åt vi lite utgallrade morötter.

Ska försök knäppa lite köksträdgårdsbilder idag!

Jag Boar!



Just nu boar jag för fullt. Det är en konstig instinkt som kan förvandla vilken avdankad bohem som helst till städfreak.

Som barn hade jag en kanin vid namn Conny. Vi skaffade honom med tiden som sällskap en ullig fru med flera dubbelhakor, som ivrigt uppvaktade honom igen och igen (lönlöst, då Conny så att säga fått bollarna borttrollade). Kaninfrun, Stina hette hon, var en kvinna som redde sig själv, hon tog saken i egna händer och "parade" sig mot Connys bakdel (eller huvudände, det var inte så noga med det där). Sedan blev hon skengravid och byggde ett bo av gamla strumpor bakom tvättkorgen i badrummet, som hon fodrade med massor av ludd som hon ryckt ut ur den intet ont anande Connys päls.

Jag känner mig genetiskt ganska närmebsläktad med den där kaninen!

I brist på gamla strumpor och en ullig karl att rycka päls från så viker jag istälklet tygblöjior och tvättar upp bebiskläder i de minsta storlekarna. Jag som aldrig brukar tvätta i hela mitt liv (det gör den o-ulligde mannen)!

I tvättkorgen räknar jag till ett 30-tal bodys, 20-talet byxor, 7 sparkdräkter, 6 klänningar och 19(!) mössor. Kan månne boinstinkten ha tagit grepp om shoppingnerven också?

tisdagen den 3:e juli 2012

Äntligen Hemma!


Nu är vi hemma från en vecka på Bästkusten.
Barnen har fiskat krabbor och jag har ätit havskräftor så det står mig ur öronen. Förvånad att bebisen fortfarande får plats.

När vi kom hem hade 277 stycken mördarsniglar flyttat in i trädgården (vilket lämpligen bestraffades medelst halshuggning). Kycklingarna hade förvandlats från näpna dunbollar till små tuffsiga ruggugglor och majsen växt sig så hög att den snart når mig till midjan.

Allt är som det ska, med andra ord.